Jag har haft ångest så länge jag kan minnas. Just idag är det bra men förra veckan var en mardröm. Jag var pinsamt gammal när jag förstod att det jag kände inte bara var livet som går upp och ner utan faktisk ångest.
Jag hade redan varit långtidssjukskriven för utmattningsdepression där frågan "vilket kom först utmattningen eller depressionen?" ställdes av vårdapparaten. Så här i efterhand minns jag inte om det var jag som kom fram till frågan eller kuratorn men likväl försökte vi besvara den. Jag kom då fram till att utmattningen kom först och att jag blev deprimerad för att jag var utmattad. Såhär i efterhand är det lätt att se att ångesten kom först sen kom utmattningen för att jag för att slippa känna ångesten schemalade all vaken tid. Ju mer schemalagd jag var med andra människor ju mindre tid fanns att vara själv och känna ångesten.
Så utmattningen kom som ett brev på posten eller i alla fall som ett paket i modern tid. Det tog lång tid det tappades bort på vägen och blev nästan bra men anlände till slut med en duns efter 4-5år av kaos.
Jag trampade på i en lång sjukskrivning och först något år efter den och mer självrannsakan än jag föreställt mig att jag skulle gå igenom under en livstid kom med hjälp av de med mer expertis än mig diagnosen ångest.
Idag lever jag med den och det är bättre men jag jobbar på att dagdrömma positivt och hoppas att skrivandet här om framtidsdrömmar och vägen dit kan hjälpa.



